Vad gillar jag med det här slutet?
1. Jo, först och främst så gillar jag hela rollbesättningen. Jag älskar SMG som Kathryn, Ryan Phillippe som Sebastian, Reese Witherspoon som Annette och Selma Blair som Cecile. (Lite extra kärlek till SMG som klarade av att få mig att glömma Buffy helt).
2. Som titeln säger - jag älskar hur Annette och Cecile (med lite post mortum-hjälp från Sebastian) sätter Kathryn på plats, publikt, och hur alla till slut ser Kathryn för vad hon egentligen är - en manipulerande bitch som leker med andras liv och försökt förstöra Cecile & Annettes liv.
3. Jag älskar Annette och Kathryns samtal i badrummet innan minnesstunden. Höjdpunkter?
- Annettes "Annette Hargrove", då Kathryn mycket väl vet vem hon är, men Annette egentligen inte borde veta att Kathryn vet - och efterföljande frågor... som båda två redan vet svaret på, men låtsas som att de inte har någon aning om.
- När Annette slänger Kathryns falska replik "Sometimes when I feel like I can't go on, I turn to Jesus and he helps me through it" i ansiktet på henne och Kathryns oroliga blick efteråt innan hon får tillbaka självsäkerheten.
- Det väldigt Buffy-iga, sarkastiska "Looking forward to it... Freak".
4. Kathryns blick och reaktion när folk börjar gå ut från minnesstuden och hennes väldigt opassande tal då alla vet sanningen om henne.
5. Det blir bara ännu bättre då de spelar Bittersweet Symphony, en av mina favoritlåtar.
6. Inzoomningen på Sebastians leende när Kathryns rykte är förstört. Från andra sidan graven så vann han över henne. Hon hade sitt finger i spelet när Sebastian dog (dock inte med flit) och spelade med Sebastians rädsla att förlora sitt goda rykte.
7. SMGs tårar. Seriöst. Hur orättvist kan det bli? Förutom att vara hur söt som helst så blir SMG bara SÖTARE när hon gråter medan andra människor (med andra ord, jag) ser ut som russin när de gråer.
8. Annettes biltur i Sebastians bil (som Katryn ville ha) medan hon tänker tillbaka på de bra stunderna de hade tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar