Buffy säsong fyra - there will be spoilers!

Nu, efter 22 avsnitt, så ligger alla fakta fint framlagda: Fjärde säsongen är betydligt sämre än tredje säsongen, och ligger ljusår efter den andra som är min favorit hittills.
The Big Bad var tråkigare än vanligt, militären och regeringen spelade en stor roll och alla gamla band började bli lite nötta – och svårare att hålla ihop. Fast… det fanns ljusglimtar också och den största av dem stavas S-P-I-K-E. Det är nu som Spike får en allt större roll, inte som the Big Bad, utan som… ja, Spike.

När jag började se på säsongen så fanns det några saker som jag oroade mig över. Det första var hur Scoobiesarna skulle klara sig på college och utan Giles och biblioteket nära till hands. Det andra var hur serien skulle klara sig utan Cordelia och Angel. Sist, men inte minst, så var jag orolig för Oz och Willows skull. De är ju det enda kvarvarande superparet och jag vill inte att the Werewolf and the Witch skulle splittras.

Så, hur gick det med mina farhågor? Jo, allting föll isär.

Jag blev väldigt frustrerad av Scooby-gängets (ett lustigt smeknamn om man tänker på att Sarah Michelle Geller spelade Daphnee i Scooby Doo-filmerna) sönderfall. Det känns fel att inte se dem tillsammans i Sunnydale Highs korridorer eller sittandes med demonböcker i biblioteket. Vilket förstås är omöjligt då de sprängde skolan i förra säsongsfinalen. En stor del av fjärde säsongen handlar om hur de sakta glider isär – och försöker hitta tillbaka till varandra. Värst drabbas nog arbetslöse Giles, som känner sig väldigt obehövd efter att förut varit väktare.

Och ja, serien har ett stort hålrum att fylla efter Angel och Cordy. Buffys nya kille, Riley Finn, är ungefär lika intressant som ett par gamla strumpor och Angels fotspår är för stora för honom. Jag skulle gärna ha haft en till säsong av lite Bangel love. Cordelias plats i gänget har fyllts upp av Anya, Xanders ex-demonflickvän, som inte riktigt har lärt sig hur man beter sig i sociala sammanhang efter 1000 år som hämnddemon. Hennes bild av hur människor beter sig är inte alltid felfri och hon har ingen vidare censur och delar gärna med sig av detaljer av hennes och Xanders kärleksliv. Sedan så har vi ju Spike, seriens ”nya” huvudvampyr som jag snart kommer att återkomma till.

Jag blev jätteledsen när Willow och Oz gjorde slut. De var så söta tillsammans och eftersom de var det sista av high school årens super-par (Buffy & Angel och Xander & Cordelia var de andra) så kändes det lite som att Sunnydale High nu helt har lämnat serien. Jag tror nästan jag grät mer nu än när Buffy och Angel gjorde slut en gång för alla (dock så lipade jag ordentligt då Angel återvände en snabbis till serien). De gjorde till och med slut på ett liknande sätt, med ett ”jag ska alltid älska dig”. Detta är även säsongen då Willow blir lesbisk. Inget ont om Tara, men jag skulle ha föredragit att ha kvar Oz. Dock så är Xander och Anya ett stort plus. Jag älskade X & Cordy, men X & Anya slår det förhållandet med hästlängder.

Säsongens vinjett är bättre än den förras, men på vissa ställen så ser det konstigt ut. De måste ha uppgraderat bilden eller någonting, för man kan tydligt urskilja vilka klipp som är från fjärde säsongen. Ett stort plus är i alla fall att Spike är med! Yay! Jag höll på att ramla av soffan första gången som ”James Marsters” dök upp i vinjetten.
Nu är det väl dags att prata lite om The Man of the Hour: Spiky Spike.
Han är en sådan otrolig tillgång för serien, både som ond och som god… eller halvgod. Under största delen av säsongen så är Spike nämligen mer eller mindre harmlös, men lika rolig och charmig som alltid. Han smider onda planer, som såklart omkullkastas. Han letar efter substitut för Drusilla. Han blir lite utav Giles husdjur som gnäller på allt möjligt och han börjar mer och mer komma in i Scooby-gänget och hoppar fram och tillbaka mellan att försöka döda dem – och att rädda dem från att bli dödade.

I början av inlägget så låter jag väldigt pessimistisk. Det är för att en del avsnitt var… inte tillfredsställande. Säsongens ”Big Bad” är en slags terminator/demon-Frankenstein (vid namn Adam) och en militär organisation som kallas Initiativet. Ingen av dem är särskilt upphetsande. Det enda som är bra med Initiativet är att Leonard Roberts (D.L i ”Heroes”) dyker upp i flera avsnitt och att soldat-Xander får komma fram och leka igen.

Dock så finns det vissa avsnitt som landade i toppen på min lista över de bästa Buffy-avsnitten. Här finns till exempel ”Pangs”, avsnittet då Angel återvänder för första gången – utan att visa sig för Buffy – och där Spike för första gången hamnar mitt i Scooby-gänget.
Eller det otroligt roliga avsnittet ”Something Blue” där en trollformel har gått fel så att allt en ovetande Willow säger inträffar. Katastrof när hon irriterat muttrar om att Buffy lägger ner så mycket tid på att jaga efter Spike och uttalar de - för de inblandade - katastrofala orden "hon kan lika gärna gifta sig med honom". En mycket förvånad Giles får bevittna ett frieri, en bröllopsplanering och en hel del kel mellan de tidigare svorna fienderna. Och Saras glädjemätare exploderar.

Andra höjdpunkter under säsongen:

• ”The Harsh Light of Day”: Avsnittet där Spike återkommer till serien för att stjäla en mystisk juvel vars krafter skyddar vampyrer mot alla de medel som finns mot dem (sol, krucifix, pålar) och han har en viktig punkt på sin agenda: Att inte låta Buffy veta att han är tillbaka i Sunnydale. Bara för att springa in i henne på en collegefest. I slutet av avsnittet så finns det även en jättebra fightscen där en förvånad Buffy överrumplas av Spike mitt på ljusa dagen.
• ”Fear Itself”: När en fruktad skräckdemon, härskare över fruktan, är på väg att uppstå så försöker Scooby-gänget förtvivlat stoppa honom, bara för att upptäcka att det var mycket arbete för ingenting. Den fasade demonen är nämligen 10 cm hög och pratar med smurfröst.
• ”The Initiative”: Spike fångas av Initiativet, men rymmer för att få hämnd på Buffy, som han tror ligger bakom det hela. Scenen där han kommer till Willow och Buffys rum och försöker döda Willow är bland det bästa i hela säsongen. Det är så roligt att se hur Willow försöker trösta den chockade Spike, som just har upptäckt att han inte längre kan bita människor (tack vare Initiativets smarta datachips) och hur han i sin tur försöker förbättra hennes sårade självkänsla – trots att de nyss var huvudrollerna i ett morddrama.
• ”Pangs”: Scenen där Angel, Xander, Willow och Anya är på väg för att rädda Buffy … på cyklar… till dramatisk musik får mig att skratta lika mycket varje gång!
• ”Hush”: Avsnittet där demoner har stulit allas röster och det inte förekommer någon dialog, förutom i början. Giles over-headredovisning över vad som har hänt är en riktig guldklimp, speciellt övertydligheten med ett ord per papper och hemska teckningar på demoner som sliter ut hjärtat på sovande människor.
• ”Who Are You?”: När Faith har vaknat ur koman och med hjälp av magi bytt kropp med Buffy och försöker träna på att vara Buffy framför spegeln genom att gång på gång upprepa frasen ”Because it’s wrong”, vilket är Buffys vanliga moralpredikan enligt Faith.
• ”Superstar”: Alltså, vinjetten i det avsnittet är bäst. Ni vet inte hur chockad jag blev när Jonathan – ni vet han, den korta killen som alltid blev attackerad av monster på Sunnydale High – helt plötsligt dök upp i vinjetten i värsta James Bond/Matrix-stil. Det blir ännu bättre om man tänker på honom som Doyle i ”Gilmore Girls”, som jag gör. Att se Doyle gå ”coolt” i en lång svart rock gjorde min dag mycket bättre.

De onda killarna i Buffy-världen tycker verkligen om att hålla monologer och tal där de berättar för världen hur onda och smarta de är. Det är alltid lika roligt när dessa tal inte alltid går som skurkarna hade tänkt sig och i den här säsongen så finns det två roliga avbrott. I ”Wild at Heart” så blir Spike elchockad mitt under sitt ”Big Bad is back”-tal och i ”A New Man” så kommer Giles in och avbryter Ethan Rayne. Folk har ingen respekt för de onda längre.