Buffy säsong 7 - there will be spoilers

Det här inlägget kommer att börjas med ett stort snyftande. Det är slut! Det finns inga flera Buffy-avsnitt! Scooby-gänget kommer aldrig mer samlas för att luska fram information om någon mystisk varelse. Buffy kommer aldrig mer förvåna "skurkarna" genom att inte vara en hjälplös liten flicka utan en riktig kampsportskämpe som drämmer in dem i väggar, soptunnor, gravstenar eller näraliggande stillastående objekt innan hon gör slut på dem.
Spike kommer aldrig mer att gå så där coolt som bara han kan i sin skinnrock igenom Sunnydale. Ingen kommer att gå igenom Sunnydale, eftersom Sunnydale inte existerar längre. Neither does Spike. (Eller, jag råkar veta att han återkommer i femte säsongen av "Angel" och tur var väl det. Annars hade jag seriöst dött då han dog).
Jag saknar Buffy.

Jag brukar alltid prata om vinjetten, fast den här gången så ska jag ta det ännu längre. Till musiken som spelas på tillvalsmenyn. Gud, vilken musik! Oftast så är det något lite halvläskigt, men den här gången så är det... episkt. Redan där förstår man att den här säsongens slutstrid inte kommer att vara Buffy versus en mäktig varelse för att stoppa undergång, utan någonting större - och det blev det.

Det första avsnittet, "Lessons", kändes jättekonstigt. Willow är i Storbritannien på "magi-rehab", Xander och Anya verkar inte vilja bli tillsammans igen fastän man kan se att de älskar varandra. De har återuppbyggt Sunnydale High - fast i en helt ny skepnad - och Spike är galen i källaren. Ja, ni hörde rätt. Tänk er vilken chock Buffy måste ha fått när hon går ner i källaren för att rädda Dawn och helt plötsligt går in i en yrande Spike. Särskilt med tanke på att han lämnade stan utan att berätta det för någon i slutet av förra säsongen.

I den här säsongen så dyker the Potentials upp. De är dråparaspiranter, sådana som möjligtvis kan bli the Slayer om Faith dör (om Buffy dör så kommer det ingen ny, Faith är ju egentligen hennes efterträdare). Världen över så arbetar en organisation (ledda av säsongens Big Bad) för att utrota drparsläktet. De dödar aspiranterna och deras blivande väktare, stjäl deras böcker och spränger till och med the Councils högkvarter - med hela rådet inuti.
Giles åker runt i världen och letar upp the Potentials och tar dem till Buffy där de försöker träna upp dem så att de är redo när slutstriden kommer.
Jag kan säga så här: Jag hatar the Potentials. Jag vet inte vem av dem som är värst. De gnäller på allt och säger att Buffy inte kan skydda dem. Hallå? Buffy gör allt hon kan för att skydda dem, sina vänner och hela Sunnydale. Kan någon visa henne lite respekt kanske?
Värst är ändå Kennedy, hon som har störst roll av alla. Förutom att vara bossig och tro att hon är chef så blir hon även Willows flickvän och det gillar inte jag. Det har inte ens gått en säsong sedan Tara dog, och hon var Willows värld. Så nu blir hon tillsammans med en bortskämd brat?

Det här är även säsongen då Faith återvänder och konstigt nog så välkomnar jag henne med öppna armar. Helt plötsligt så älskar jag Faith och hennes stil. Jag blev helt chockad. Wow. Nu måste jag ta och se om tredje säsongen och se om jag stör mig lika mycket på Faith som jag brukar.

Det kommer även in en annan person i Scooby-gängets utkant. Andrew, från trion i förra säsongen, och han blev en favorit direkt. Han är så söt och nördig att jag bara kan skratta åt honom. En av de bästa scenerna i hela säsongen är när the First kommer (i form av Jonathan) för att övertala honom att skjuta the Potentials och Andrew säger "Back off, Jonathan slash the First".

På tal om det, säsongens Big Bad lyckades göra mig väldigt väldigt irriterad varenda gång den visade sig. Jag har ett stooort problem med the First (Evil), inte bara för att den försökte få Angel att ta självmord i tredje säsongen, utan för att den inte har någon kropp. The First är bara ett stort, ont, hjärnmanipulerande medvetande som finns överallt - och det stör mig! Jag hatar att man aldrig vet om en karaktär pratar med en annan karaktär, eller om det bara är The First som är där och roar sig. Sedan så avskyr jag den ännu mer för att den spelar en massa spratt med Spikes förnuft och typ driver honom till vansinne. Rör inte Spikes huvud! Han är nog med problem nu. Han har en själ.
Enda fördelen med den första: Jag älskar när den första tar Buffy eller Spikes skepnad. Buffys för att det är intressant att se henne med det där onda leendet och Spikes för att den påminner mig om tidigare säsongers Spike, när han var the Big Bad.

Jag hatar motståndare som Buffy inte kan klå. Förutom the First, som det är omöjligt att knocka då Buffys hand bara skulle gå igenom den om hon försökte, så finns det även en massa superstarka hantlagare. Som übervampsen som man måste ha superstyrka (mer än Buffy) för att kunna döda. Eller Caleb, the Firsts högra hand, som är som Glory.
Jag började faktiskt fundera under säsongen om det inte hade varit bäst för Buffy att ha kvar Glory, försökt övertala henne till att bli god och sedan låtit henne spöa Caleb.

En person jag verkligen blev besviken på under den här säsongen var Giles. Jag har alltid älskat Giles, men nu så är han bara...dum. Han litar inte på Buffy, säger att hon gör fel och skäller på henne - och sedan försöker han döda Spike bakom hennes rygg! Hallå? Det var helt rätt av Buffy att frysa ut Giles efter det. Om hon inte skulle ha gjort det så skulle jag blivit riktigt sur.

Den här säsongen är även de storslagna, riktigt fantastiska, monologernas säsong. Från Buffys tal om att de inte ska sitta och vänta på ondskan att döda dem, att de just har förklarat krig mot de enda som är starkare än all världens ondska. Speciellt: "I'm standing on the mouth of hell and it is gonna swallow me whole. And it'll choke on me" eller "They want an apocalypse? Well, we'll give 'em one".
Sedan så ger Xander en eller två fantastiska tal om hur Buffy alltid ställer upp och om hur svårt det är att bara vara en vanlig människa när alla ens vänner har superkrafter. De får alltid mig att gråta. Fast den bästa monologen av dem alla. Spikes. OH. MY. GOD. Om jag inte hade varit kär i honom före det så skulle jag blivit det, med råge, efter hans förklaring till Buffy varför han älskar henne och att vet att hon kommer att slå the First. Snyft.
"When I say I love you, it's not because I want you. Or because I can't have you. It has nothin' to do with me. I love what you *are*. What you do. How you try. I've seen your kindness, and your strength. I've seen the best and the worst of you. And I understand, with perfect clarity, exactly what you are. You're a *hell* of a woman. You're the One, Buffy. "

Den här säsongen så ser man mer än någonsin hur nära Spike och Buffy har kommit varandra. Spike älskar Buffy och Buffy har faktiskt börjat älska Spike. De har inget intimt förhållande, eller jo. Det är inte fysiskt intimt, utan psykiskt intimt. När de andra klagar på Buffy så är Spike den första att försvara henne. Spikes dödscen. Alltså. Det är så otroligt rätt att det var Spike som räddade Sunnydale och världen. Han förtjänar det, men han förtjänade inte att dö. Det är så otroligt sött när Buffy fattar hans hand och det slår upp eldsflammor (på grund av den magiska amuletten han har som förstör honom, men samtidigt stänger the Hellmouth för alltid) och hon säger att hon älskar honom, för första gången.

En annan person som dör i seriefinalen är Anya och det är också det otroligt sorgligt! När Xander letar efter henne medan skolan håller på att rasa samman och han inte hittar henne, trots att hon ligger död bara några meter ifrån honom, det får mig att lipa ännu mer, om det är möjligt.

Höjdpunkter i sjunde säsongen:

• I fjärde avsnittet, "Selfless", där man får se Anya som kaninälskande människa, hustru till en viking - fast med samma personlighet som dagens Anya. Det bästa är scenerna då de pratar otroligt dålig svenska!
• I "Him", avsnittet där en kärleksförtrollning likt den Xander kastade i "Bewitched, Betrothed & Bewildered" i andra säsongen, gör att Willow, Anya, Dawn och Buffy alla blir förälskade i skollagets Quarterback. De bråkar om vem som är mest värd honom och det slutar med att alla går ut för att bevisa att deras kärlek är starkast. Willow ska förvandla honom till en tjej, Anya tänker råna en bank, Dawn tänker offra sig för kärleken och Buffy... tänker skjuta rektor Wood med ett raketgevär. Det finns en scen där man genom rektor Woods kontorsfönster ser Buffy ställa sig och sikta med geväret, bara för att bli påhoppad och nedslagen av Spike, som sedan springer iväg med raketgeväret. Det är en av säsongens höjdpunkter!
• Scenen mellan Buffy och Spike i Buffys källare är också jättebra! Det är i "Never Leave Me", tror jag, men det är i alla fall så otroligt bra när Buffy säger att hon tror på Spike. Att hon vet att han har blivit en bättre man.
• I "Showtime" då Buffy lurar ut übervampen till Xanders byggnadsplats, instängd i en grop och hon tar sig an den, medan alla Potentials ser på, och börjar striden med att säga "Welcome to Thunderdome".
• En av scenerna som jag alltid skrattar till är den i "First Date", då Giles upptäcker att Buffy har sett till att Spikes chip har blivit borttaget och Spike och Buffy försöker komma på en bortförklaring och bara babblar på om en massa strunt.
• En av säsongs absoluta höjdpunkter är när Spike bestämmer sig för att bli Bad Ass-Spike igen, går till skolan, letar upp sin skinnrock, slänger på sig den och återupptar sin otroligt coola Spike-walk. Om man hade stänkt vatten på honom då så hade det nog sagt "pssst".
• Andrews dokumentär "Buffy, the slayer of Vampyres" i avsnittet "Storyteller".
• I "Lies My Parents Told Me", som är ett slags "Fool for Love" II, där man än en gång får träffar William, Spikes mänskliga jag, en riktig mammas pojke.
• Scenen i "Empty Places" då Willow sitter vid Xanders sjukhussäng, håller hans hand och de försöker skämta bort hans skada, men inte kan det, är så otroligt sorlig och visar hur mycket de älskar varandra.
• En av de mest frustrerande scenerna i hela säsongen är den i slutet av avsnittet ovanför, då the Potentials och Scooby-gänget gaddar ihop sig mot Buffy och säger att hon är överlägsen och inte bryr sig om någon av dem dör - och till slut stänger ute henne från sin egen kamp. Där så blev jag så otroligt arg och hotade faktiskt tv:n med ett "Vänta bara tills Spike får höra om det här!". (En rolig detalj: Efteråt när jag läste recensionerna av avsnitten på IMDb så upptäckte jag att min favoritrecensionist hade gjort exakt samma sak!)
• Vilket för oss till nästa avsnitt, "Touched", när Spike kommer tillbaka till huset och upptäcker att de har slängt ut Buffy och utan att tveka skäller ut alla, nitar Faith som han tror är skyldig till det och sveper ut ur huset så där som bara Spike kan.
• Seriens absoluta höjdpunkt: Det tio sekunder långa klippet där Buffy sover (påklädd) i Spikes armar och han stryker henne över håret och pussar hennes panna. Det får mitt hjärta att brista.
• Jag älskar och hatar Angels återkomst i de första 10 minuterna av "End of Days". Det är så bra när Caleb försöker döda Buffy, bara för att bli nitad av Angel. Där älskade jag honom, men inte sedan. Det känns så fel att han kommer tillbaka just som Spike och Buffy har fått det så bra och kommit nära varandra. Plus att han pratar som Angelus.
• Min absoluta favoritscen i "Chosen", seriefinalen, efter Spikes dödscen, är när Buffy har fått ett "dödligt" sår och tror att hon ska dö. Hon ger yxan till Faith och ber henne att kämpa och ligger sedan där i svår smärta. Det är då the First dyker upp, i form av Buffy själv, och hånar henne, vilket får Buffy att samla sina krafter, bita ihop, ställa sig upp och fortsätta dräpa übervamps som om ingenting hade hänt.

The First: [as Buffy] Oh no... Ow! Mommy, this mortal wound is all... itchy. You pulled a nice trick. You came pretty close to smacking me down. What more do you want?
Buffy: [through gritted teeth] I want you [stands] to get out of my face.

Rest in peace, Spike. Till sista säsongen av "Angel" i alla fall.