Lite mer om själva serien först. Känns fel att börja med att utvärdera säsongsfinalen innan jag har sagt någonting om serien. Min första känsla när jag satt mig ner och såg första avsnittet var: "Angel" är "Buffy...." (orkar inte skriva hela namnet) för män.
"Angel" är mer macho. Det är mer deckaraktigt. Musiken är mer macho. Fastän känslorna finns där - i hög grad längre fram i serien - så är det ändå mer action. Mer manliga oneliners.
Fast, det är ju klart. Seriens huvudkaraktär är ju en man - eller vampyr om man ska vara exakt, men - och inte en tonårig kvinna. "Angel" har witty dialog, men inte på samma sätt som "Buffy" hade. Det är som att Joss Whedon har velat dra ett streck mellan de båda serierna. Themet är helt annorlunda, bra även om jag föredrar Nerf Herds Buffy Theme. Det finns ingen klar Big Bad som målet är att ta ner. Då och då så "slår blixten ner" a.k.a snabba flashar från tidigare scener syns och handlingen byter scen.
På samma sätt så känns det som att "Buffy..." är mer uti female power än vad "Angel" är - än en gång, not surprised. Jag ska nog sluta att jämföra de två serierna och istället bara prata om den det här inlägget gäller... med början på ... tada, karaktärerna.
Angel är Angel. Det var så länge sedan jag såg honom i en större roll i "Buffy" att jag nästan hade glömt bort hur attraktiv... och lång... och manlig David Boreanaz är. Efter 4 säsonger med Spike så har min Angel-love överskuggats väldigt mycket, men nu slog den ut igen med full kraft. Angel är cool. Woho. Och kan få mig att börja gråta med en uttryckslös blick som ändå säger så otroligt mycket.
På samma sätt så kommer Cordelia alltid att vara Cordelia. Jag förstår inte hur de har klarat sig utan henne i Scooby-gänget. Ja, de har Anya som säger allt vad hon tänker, men Anya är ändå inte Cordy. Inte ytliga - men ändå djupa - Cordelia Chase. Mina favoritcitat från denna säsong har kommit från henne, de flesta i alla fall..
En ny karaktär som introducerades i första avsnittet var Doyle. Irländska Allen Francis Doyle. Med charmig dialekt, wit, blå ögon och allt som pekar mot att han kommer att vara en ny favorit. Lite Xander-ish. Vad gör Joss Whedon och Co då? Jo, när jag börjar gilla honom som mest... då tar de död på honom. Efter NIO avsnitt! Jag vet att Joss alltid har velat ta död på en viktig karaktär som syns i the Credits när ingen annar det, men ändå. Jag grät. Och grät. Och fortsatte att gråta varenda gång som den sörjande Cordelia eller Angel nämnde honom.
Wesley kommer in och tar hans plats... och ja, Wesley är fortfarande Wesley.
Doyles död var inte säsongens första gråtmoment. Det första kom i "The Bachelor Party" där Doyle kommer på Angel med att sitta och titta på en bild av Buffy. Det andra, ja det andra var hela det efterföljande avsnittet, "I Will Remember You", där Buffy och Angel får en sista romantisk stund tillsammans... och vilken stund! Angel blir människa och helt plötsligt så slår alla deras drömmar in. De är ute i solskenet, de har sex, de myser i sängen tillsammans och äter glass. Allt tills Angel inser att han inte kan skydda Buffy längre... och när han hör talas om en Army of Darkness som ska komma - och någonting som Oraklen kallar "The End of Days" (vilket ironiskt nog är avsnittet där Angel och Buffy kysser varandra för sista gången) - och bestämmer sig för att bli vampyr igen för att kunna hjälpa och för att Buffy inte ska behöva dö. Enda haken. Buffy och Angels perfekta dag kommer att göras ogjord. Den kommer inte att ha inträffat... och Buffy kommer inte ha några minnen av den. Allt jag kan säga är: Slutscenen. Slutscenen var en gråtscen i klass med slutet av "Becoming: Part II". När Buffy klamrar sig fast vid Angel och gång på gång upprepar "There's not enough time" medan Angel gråter mot hennes axel - det är bara så hjärtskärande!
Säsongen saknar en Big Bad och jag vet inte om det alltid kommer att vara så för Angel Inc eller om det kommer att komma in en nästa säsong, men denna säsong så kom advokatfirman från helvetet in i bilden. Wolfram & Hart, en manipulerande samling advokater som strider å demonernas och de övernaturliga varelsernas sida och praktiskt taget gör så att de kommer iväg med allt, till Angels förtvivlan. Fastän de ska föreställa the Black Hats så kan jag inte låta bli att tycka om dem. Lee Mercer, Lilah Morgan och Lindsey McDonald - som är man - lyser faktiskt upp serien lite med sin ... ja, potentiall. Mest så tycker jag om Lindsey. Okej, jag erkänner jag är väldigt attraherad av Lindsey - som faktiskt var god i ett avsnitt innan han, till min förtvivlan, återvände till Wolfram & Hart. En sak som jag undrar: Varför har alla advokater initialerna LM? Är det en slump?
Några andra bra avsnitt som är värt att nämna är "Sanctuary", det andra Faith-avsnittet. I det första så försöker hon döda Angel, i det andra så har hon ångrat sina val och söker förlåtelse. Angel försöker få henne att inse att hon måste jobba för att bli av med skulden och har nästan lyckats få henne stabilare när Buffy sveper in och skakar om allting. Det är så otroligt känsloladdat. Faith/Angel - fullt av förståelse, tröst, tillit och terapi. Faith/Buffy - fullt av vrede, längtan efter förlåtelse, dåligt samvete och självhat. Buffy/Angel - fullt av instängda känslor, avundsjuka, längtan och oförståelse.
Ett annat avsnitt, som faktiskt inte är så bra som jag trodde att det skulle vara, med ett gästspel från Sunnydale är "In the Dark", där Spike dyker upp. Om man bortser från teasern och några riktigt uppskattade Spike-scener så tyckte jag faktiskt inte om avsnittet. Det enda som var bra var egentligen Spike - och att man fick se Oz igen!
Oj, det här inlägget kommer att bli långt, men det är mest på grund av... ja... att det finns så mycket jag vill kommentera. Jag vill skriva en lång hyllning över "Eternity" som visade Cordelias dåliga teaterskådespeleri och som brought us Angelus. Angelus = bra tv.
Jag vill prata om "Sense and Sensitivity", avsnittet där Angel blir jättekänslig och kramig och helt olik sig själv. Jag vill prata om "The Prodigal" där man får veta mer om Angels bakgrund.
Andra guldkorn:
- I första avsnittet då Cordelia chockar en noggrannt utklädd vampyr genom att helt plötsligt avslöja honom - på grund av avsaknad av speglar i hans hus. Hennes förklaring till varför hon vet ("I'm from Sunnydale. We had our own Hellmouth") är så typiskt Buffyverse.
- Såklart, Spikes scen där han hånar Angel på taket, "I was once a badass vampire, but love and a pesky curse defanged me".
- Doyles reklamfilm, som bara blir så otroligt sorglig andra gången den visas efter hans död.
- Cordelia går på audition, men bryter ihop pga sorgen efter Doyle, i "Parting Gifts".
- Ordleken i "Sanctuary" som påminner om den som Willow sa i tredje säsongens "Gingerbread" ("It's a doodle. I do doodles, you do doodles too"). Får jag bjuda på mitt absoluta favoritcitat från första säsongen, levererad av Lee Mercer: “This is getting ridiculous. The first assassin kills the second assassin sent to kill the first assassin, who didn't assassinate anyone until we hired the second assassin to assassinate her.”
- Cordelia är ensam med Angelus gamla polare Penn på kontoret - och inser som vanligt försent att hennes sällskap är den de jagar. Förresten, är det bara jag som tycker att Penn borde fått en större roll? Ja, jag vet att jag har en sak för snygga vampyrer med attityd, men damn. Han påminde lite om ett av mina fangirlobjekt, Sebastian Valmont från "Cruel Intentions" (starring Buffy). Penn gör "Somnambulist" värd att se många många gånger.
- Angel och Wesleys dans i "She".
- I slutet av "Eternity" när Angel lämnas fastkedjad i sin säng av Wesley och Cordelia som en säkerhetsåtgärd då han förvandlats till Angelus den föregående kvällen efter att ha blivit drogad med happy pills.
- I "War Zone" där Angel gång på gång har försökt att slå ner en järndörr och ta sig ut ur ett rum så att han kan rädda ett gäng ungdomar från vampyrer och till slut har lyckats slå hål i väggen, sträckt sig ut och famlat efter dörrhandtaget - och dörren öppnas av Wesley som undrar varför Angel inte använde sin mobil. Ooops.
- Jag gillar Buffy crossovers, som till exempel i "Blind Date" där Cordelia behöver hjälp att kryptera några filer och ringer till Willow för råd. Willow i sin tur är verkligen inne i matchen då hon har spenderat hela dagen med att kryptera hemliga filer - dvs. Initiativetdiskarna som Adam planterade hos Scoobiesarna.
- Bäst ändå: En blivande favorit, Gunn, försöker avleda uppmärksamhet från Angel hos Wolfram & Hart genom att försöka vända allting till... ja. "My God! They told me it was true, but I didn't believe 'em. Damn. Here it is! Evil white folks really do have a Mecca"
Jag tänkte sluta det här inlägget med en sak som jag älskar. När man ser folk skymta förbi, folk man känner igen någonannanstans ifrån. Som till exempel när Kirk dyker upp i "She" eller när Vinne van Lowe är med i "Expecting". Min favorit var ändå när slemmige, helvetesdemonen Ken från "Anne" (Buffy, S03E01) dyker upp som to-good-to-be-true demonen Richard i "The Bachelor Party". Jag visste att det var någonting lurt med den killen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar