Tack gode Gud - eller Joss Whedon (menar inte att Joss är Gud, eller det kanske inte är helt fel...) - för att första avsnittet var bra! Jag var riktigt deprimerad efter fjärde säsongens bottennapp och behövde återfå förtroendet till serien och vilket bättre sätt att få mitt hjärta att klappa igen än att sätta in James Marsters i the credits?
Första avsnittet, "Conviction", är avsnittet som jag har väntat på sedan jag började att se på serien. Det är avsnittet där Spike äntligen kommer tillbaka efter att han offrade sig själv för att stänga Hellmouth i seriefinalen av BtVS. Den där 15 sekunders scenen i slutet av avsnittet sätter upp resten av säsongen. Hur Angel säger att hädanefter så ska Team Angel ta hand om allting som de stöter på och han ska börja med att öppna posten. Han öppnar ett brev, en medaljong faller ut och vips så har han Spikes sönderfall i motsatt ordning stående framför sig.
Nästa avsnitt, "Just Rewards", är -för att citera Spike - bloody brilliant! Det börjar med en enkel text: Hellmouth, Sunnydale, 19 days earlier, följt av Spikes dödsscen - dock så har de klippt bort delen där Buffy säger att hon älskar honom(!!!), det gillas inte - och sedan hur han förvirrat står mitt i Angels kontor. Att ta in post-Buffy-Spike och ställa honom mot post-Buffy-Angel var ett genidrag. Deras lillebror/storebror-relation är en av de bästa sakerna med hela femte säsongen!
Ni kan lika gärna vänja er; Det här inlägget kommer att handla till 95 % om Spike, 0,1 % om Lindsey och resterande del om Fred och Wesleys död.
Säsongen innehåller även ett "Something Blue"-liknande avsnitt där alla gör exakt som Lorne säger. Fred och Wesley blir fulla utan att ha druckit någonting alls, Spike blir jättepositiv, Angel och Eve har sex och Gunn går omkring och kissar över allt efter att Lorne har fällt en kommentar om att han behöver "markera sitt territorium".
Den här säsongen var full av död. En stor del av karaktärer som vi har fått se mycket hade sina sista moment under den här säsongen - ett större dödsantal av ofta nämnda karaktärer än i någon annan säsong av vare sig "Angel" eller BtVs. Förutom Fred och Wesley så dog Cordelia (efter ett otroligt bra 100-avsnitt som var ett gråtkalas, visade Doyles reklamfilm än en gång och tog tillbaka Lindsey), Lindsey och Gunn... eller, vi får inte se Gunn dö, men jag antar att han gjorde det då han är döende i de sista minuterna av säsongsfinalen - och en armé av demoner närmar sig dem.
Vet ni hur glad jag var då jag såg att Lindsey återvände? Jag skrek rätt ut. Så glad var jag. Han är långhårigare, mer badass och har halvt knäppta skjortor. Behöver jag säga mer?
Ett annat favoritavsnitt är "Girl in Question" där Spike och Angel far till Rom för att rädda Buffy från en ärkefiende, den ökända the Immortal som är Buffys nya stalker. Tyvärr så är det värre än så. The Immortal, som tidigare har haft en affär med både Drusilla och Darla, är inte ute efter att döda Buffy - han är Buffys nya pojkvän. Jag älskar att se Angel och Spike bete sig som småbarn! Först så bråkar de om vem som ska få rädda Buffy, sedan om vem som har räddat världen bäst, sedan så springer de runt i Rom och försöker få bort Buffy från the Immortal istället för att jobba med ett fall som är ganska akut och sedan så bråkar de lite mer.
Min favoritdel i avsnittet? Angels hysteriska "But she's not finished baking yet! I gotta wait 'til she's done baking. You know, 'til she finds herself. 'Cause that's the drill. Fine. I'm waitin' patiently, and meanwhile, ... the Immortal's eatin' cookie dough!" är en fin påminnelse om Buffys kak-analogi i "Chosen", hennes och Angels sista scen tillsammans.
("I'm cookie dough. I'm not done baking. I'm not finished becoming whoever the hell it is I'm going to turn out to be. I make it through this and the next thing and the next thing and maybe one day I turn around and realize I'm ready. I'm cookies. And then, you know, if I want someone to eat m... - or enjoy warm, delicious cookie-me, then that's fine. That'll be then. When I'm done.")
Hela "The Immortal är Buffys pojkvän" kunde ha dragit ner avsnittet, men tack gode Gud så förklarar Andrew i slutet att det inte är någonting allvarligt. Det är ingen ny Bangel-kärlek.
Ett minus med avsnittet är i alla fall slutet, där Andrew säger att människor förändras... bara för att sedan gå ut med två tjejer. Andrew gillar ju inte tjejer! Andrew är ju bög!
Detta för oss till "Varför Joss!"-moment nummer ett: Freds död. Det är så otroligt hemskt! Jag förstår inte hur någon kunde göra så mot Fred och Wesley! Jag menar, här har jag suttit i tre säsonger och hoppats att de ska bli tillsammans. Att hon ska se hur mycket bättre han är än Gunn... och när de äntligen blir ett par så får de inte ens ett helt avsnitt lyckliga tillsammans innan hon andas in mystiskt demondamm, blir sjuk och bryts ner av en demon som tar över hennes kropp och förstör hennes själ så att hon dör, i Wesleys armar. Det hade varit barmhärtigare att låta Fred falla ihop död direkt hon hade andats in dammet. Nu så tar det 35 minuter för henne att dö, 35 minuter som jag grät oavbrutet medan Wesley läser för henne, håller henne, vyssar henne och berättar hur mycket han älskar henne. Hennes sista ord, "I'm not scared, I'm not scared, I'm not scared...Why can't I stay?" och Wesleys förtvivlade "please, please, please" efter att hon har dött är bara så... Jag tror seriöst att mitt hjärta brast när jag såg på det.
Det är därför som jag inte kan tycka om Illyria. Jag hatar henne inte, men eftersom min favoritkaraktär var tvungen att dö för att hon skulle få en plats i serien så kan jag inte direkt ta henne till mitt hjärta. Fred inte bara dog - hon förintades totalt. Illyria är väl cool på sitt sätt och jag gillar vissa saker hon gör - särskilt hennes relation till Wesley. Hon försöker att förstå människor och Wesleys sorg över Fred gör henne förvirrad. I "Not Fade Away" så bröt hon i alla fall igenom min mur och berörde mig. Vilket tar mig till "Den episka dödsscenen nummer två" - nämligen Wesleys.Jag tycker att det är ganska coolt - och gripande - att Fred dog i Wesleys armar och Wesley dog i... Freds armar. Eller, det var ju rättare sagt Illyria som ändrade sitt utseende och låtsades vara Fred och "ljög" för Wesley för att mildra hans död. För att vara osäker på mänskliga känslor så gör Illyria en väldigt bra Fred. I min värld så finner Fred och Wesley varandra igen - trots att det borde vara omöjligt då Freds själ och medvetande inte längre existerar.
Det var då jag faktiskt började att acceptera Illyria - och i den följande scenen då hon berättar för Angel att Wesley är död och att det värker och att hon vill döda saker. Jag tror att Illyria faktiskt älskade Wesley på sitt sätt.
"Not Fade Away" var ett riktigt episkt underverk om det inte hade varit för två saker:
1. Att Lorne sköt Lindsey. "VARFÖR?" är min fråga. Lindsey hade ju gått över på den goda sidan. Han och Eve har ett jättesött förhållande. Lindsey dödade demoner för Angels skull. Han hade precis pratat om hur han kände sig som en i teamet och så SKJUTER Lorne honom. Jag kan bara inte förstå varför.
2. Slutet. HUR kan man avsluta sådär? Att Spike, Angel, Illyria och en döende Gunn står ensamma i en gränd och ser på medan en armé av monster tågar emot dem. Hur går det för dem? Överlever de? Hur kan de överleva? Angel och Spike måste överleva! (Dags att googla!).
Andra guldklimpar:
- I "Lineage" när Fred håller på att dissekera en robot så fäller Spike repliken "Sex with robots are more common than people think!" vilket är en fin referens till Buffybot. I samma avsnitt så är det även med en jättebra scen där Angel försöker trösta Wesley efter att han har skjutit sin pappa (som sedan visade sig vara en robot) genom att berätta om hur han mördade sin egen far som Angelus. Wesley lämnar Angels kontor - bara för att stöta ihop med Spike som stöttande berättar om hur han var tvungen att döda sin mamma efter att han gjort henne till vampyr.
- I "Origin" och "Not Fade Away" då Connor kommer tillbaka - och faktiskt uppför sig normalt!
- I "Not Fade Away" då Cyril Vail (eller vad han nu hette) vaknar upp igen efter att ha varit utslagen och hittar en sörjande Illyria - i Freds form - vid den döda Wesleys sida och Vail säger att striden mot honom inte är för dödliga. Illyria tittar upp, argt, och han säger hånande åt henne att ge honom sin bästa höger - oops. Mitt i slaget så byter Illyria tillbaka till sin vanliga form och Vails skalle går i tusen bitar.
- I "Smile Time" då Angel förvandlas till en muppliknande docka. Alla scener med Puppet Angel är skrattretande roliga.
- Alla scener med Andrew. Speciellt den där scenen i "Damage" där han ser Spike och får veta att han har kommit tillbaka. Jag älskar när Andrew jämför Spike med Gandalf och utbrister "He's alive, Frodo. He's alive!"
- I "Why We Fight" - en tillbaka blick till andra världskriget - då Angel har blivit skickad på uppdrag av regeringen för att rädda en u-båt som amerikanerna har stulit från tyskarna. Det var bara det att tyskarnas last inte var någonting vanligt - utan lasten kommer lös och dödar effektivt hela besättningen. Det avsnittet är riktigt klaustrofobist - och roligt! Jag älskar hur de överlevande besättningsmännen varnar Angel för att öppna dörren och möta deras anfallare, hur han ändå gör det... och står ansikte mot ansikte med Spike.
- I samma avsnitt så avslöjas nazisternas plan att operera vampyrer och demoner så att de kan kontrollera dem. Spike blir riktigt chockad och utbrister att han då inte tänker låta någon regering kontrollera honom! Kan någon säga the Initiative?
Favoritavsnitt: "Just Rewards", "Life of the Party", "Lineage", "Harm's Way", "Damage", "You're Welcome", "Why We Fight", "Smile Time", "A Hole in the World", "The Girl in Question", "Not Fade Away".
Jag tror inte att jag har missat någonting... eller jo, det har jag med största säkerhet. För mina anteckningar under säsongens gång är 7 sidor i Word.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar