Så, vad var det som fick fjärde säsongen att sjunka i mina ögon? Jo, för det första så avskydde jag själva storyn. Jag avskydde Connor. Jag avskydde onda Cordelia-som-inte-är-Cordelia. Jag avskydde den magiska graviditeten (seriöst, det är seriens tredje)... och mest av allt så avskydde jag det faktum att världen stod inför en av dess största utmaningar, största strider, mot en okänd ondska som det inte finns några böcker om och allting hängde på en skör tråd - när exakt samma sak höll på att hända i Sunnydale!
Hallå, The First Evil ska ju faktiskt vara, som namnet tyder på, den första ondskan, all övrig ondskas anfader. Borde de inte hitta ett annat tillfälle att försöka ta över jorden på då? Jag menar, man vill ju inte sätta käppar i hjulet på anledningen till att de alla är just onda? Varför inte sammarbeta?
(Sedan så stör jag mig på den där jättelånga solförmörkelsen som de är i L.A för jag tycker att i alla fall NÅGON i Sunnydale skulle ha uppmärksammat det, särskilt som de är riktigt alerta på mystiska händelser i området).
En av de första tecknen på att denna unspeakable ondska håller på att komma är att både Cordelia och Lorne känner av en ondska som kommer närme. Borde inte det egentligen vara the First? Eller är det så att Willow, när hon känner the Hellmouth aktiveras genom jorden, egentligen kände the Beast som försöker klösa sig upp?
Det var egentligen bara några få avsnitt som jag tyckte om. Jag gillade Faith-avsnitten, avgudade Angelus-avsnitten och fröjdades åt det "Tabula Rasa"-liknande "Spin the Bottle" där alla tror att de är sjuttonåringar igen. Nu ska vi prata om de bra sakerna istället, innan vi kommer in på mitt absoluta Buffyverse-hatobjekt: Connor.
På plussidan över de sällsynta bra sakerna i fjärde säsongen ligger Wesley. Hans affär med Lilah är en av de bästa pairings som jag har sett på den här sidan av Buffyverse. De ligger med varandra, hånar varandra, försöker att få information av varandra, tränger undan sina känslor... och har innerst inne börjat älska varandra. Lilah förföljer Wesley och är svartsjuk då han ägnar Fred uppmärksamhet. Wesley räddar Lilah från the Beast och när hon dör så är han riktigt skakad. På något sätt så påminner deras förhållande om Buffy och Spikes i sjätte säsongen av BtVS, enda skillnaden är väl att Spike gång på gång uttrycker hur mycket han älskar Buffy, men annars så är förhållandet mest sexuellt och destruktivt.
Jag älskar Lilah. Någon gång så ska jag se om hela "Angel"-serien, bara för att räkna hur många gånger de kallar henne en bitch. Bara bland mina favoritcitat så har jag stött på det ordet sju, åtta gånger i samband med henne.
En av de bästa sakerna i hela säsongen: Wesley är äntligen tillbaka i Angel Investigations!
Den andra bra saken med denna säsong, den absolut bästa, är Angelus. Wohoo! Jag älskar Angelus, vilket gör mig lite oroad. Jag verkar visst dras mot charmiga psykopater. (Sylar, *host*). Jag undrar bara varför ingen egentligen lyssnade på Angel och Cordelia när de var emot förslaget att ta bort Angels själ så att de kunde pumpa Angelus på information om the Beast. Angel och Cordelia är de enda människorna som riktigt vet hur psykopatisk Angelus är. Wesley och de andra har bara läst om det i böcker. Undra vad Wesley hade sagt om han hade hittat sitt livs kärlek liggandes död, med bruten nacke, i hans säng?
Tillbaka till Angelus. Han är bara så... cool. Jag älskar hur han hånar alla, manipulerar och psykar dem tills stämningen i Angel Investigations är på bristningsgränsen. Han får Gunn och Wes att slåss. Fred att gråta och alla är på gränsen till ett nervsammanbrott. Sedan så älskar jag hans konstanta hånande av Angel. När Angelus till slut tar sig ut ur buren (eftersom Cordelia är evil nu - eller den onda kraftens nickedocka - och släpper ut honom) så sprider sig paniken. Vad gör Team Angel då? Jo, de tar in den enda person de tror kan handskas med honom... En slayer, fast inte Buffy förstås - som är upptagen med att stoppa en ostoppbar ondska och skydda en hop av otacksamma småtjejer. Faith is back.
Jag förstår inte varför jag hatade Faith? Första gången jag såg tredje säsongen av BtVSpå DVD så avskydde jag henne, men när jag kom till sjunde säsongen så fullkomligt avgudade jag henne. Någonstans däremellan så hade jag gjort en U-turn i mina känslor. Nu så förstår jag inte varför. Faith är helt klart en av de bästa semi-onda karaktärerna i hela Buffyverse.
Luuuv bombing. Faith och Wesley åker på lite stryk av Angelus innan de till slut lyckas ta ner honom. De har bara ett problem - hans själv är borta och de vet inte hur de ska hitta den.
Vad gör de då, som får mig att älska det kommande avsnittet ännu mer? Jo, Fred ringer till Willow, den enda som har lyckats få tillbaka Angels själ förut. Jag vet inte om det var jag som var ovanligt hormonstinn eller blödig, men jag grät som ett litet barn direkt Willow dök upp på skärmen. Jag menar, jag VISSTE attt hon skulle komma i avsnittet, men direkt hon blev inzoomad så brast någonting inom mig. Kanske var det min Buffy-abstinens? Kanske lite Sunnydale-längtan?
Det var ungefär allt som jag tyckte var bra med säsongen. Liite till kommer längre ner, men nu så ska vi gå över till säsongens absoluta botten - Connor. Han gnäller, hatar Angel - som älskar honom mest av allt, är trotsig, lyder inte, gör dumma saker, kysser Cordelia (så äckligt att mina sved), har sex med Cordelia (ännu äckligare) och står på den ondas sida, fastän han vet att de gör fel. Grrr... Han skulle fortsatt vara bebis.
Jag upptäckte precis att jag inte ens har nämnt Jasmine, men jag orkar inte. Nog för att serien blev lite bättre då, men jag var ändå inte nöjd.
Jag tyckte att det kunde ha varit fler Buffy-referenser, men några saker är jag i alla fall nöjd med. I "Salvage" så blir Faith attackerad av en kvinnlig fånge, som har blivit mutad och fått en jättekonstig kniv för att döda Faith. Enter the Bringers och hela the First-vill-döda-alla-slayers-handlingen. I "Inside Out" så säger Skip att ingen någonsin har lämnat paradiset, förutom "that slayer, once...". Hm, undra vem han talar om. Kan det vara Buffy?
Jag måste bara säga att de måste ha fått dålig fantasi det här året och bestämt sig för att köra samma story i båda serierna. Angel oroar sig för att han har minnesluckor och tror att the Beast kontrollerar honom. Över i Sunnydale så har Spike minnesluckor för att the First kontrollerar honom. Båda två hamnar till slut fängslade i högkvarterets källare för att inte skada någon. Det här är även säsongen där Angel börjar hålla en massa tal, samtidigt som Buffy är speech-chick över i BtVS.
Säsongens få guldkorn:
- "Spin the Bottle", där en magisk formel som ska ge Cordelia minnet tillbaka istället gör så att alla tror att de är 17 år igen. Cordelia blir samma tjej som vi träffade i första säsongen av BtVS. Wesley blir student på Watcher Academy, och beter sig nästan exakt likadant som han gjorde några säsonger tidigare i BtVS. (Gud, vad han har mognat egentligen!). Gunn förvandlas till samma street-gangster som vi får träffa i "War Zone" och Fred är en nörd som tror på utomjordingar och regeringskonspirationer... och Angel... han tror att han heter Liam och är chockad över nutidens värld. En av de bästa scenerna i hela avsnittet är den då gänget delar upp sig och går på jakt efter vampyrer (som Wesley och Gunn berättar om) och Angel upptäcker att oops, det är han som är vampyren.
- Alla Angelus-avsnitt, men speciellt vissa delar. Jag älskar i "Salvage" då Angelus får höra talas om en slayer som har kommit till L.A och direkt ringer till Sunnydale. "Hi Dawn. Is your sister home?" och lägger på när han hör att Buffy visst är hemma. Nästan besviket så vänder han sig om och planerar ett välkomstparty för Faith.
- En annan bra Angelus-scen är det när Evil-part-of-Cordelia tar kontakt med Angelus mentalt och han spydigt replikerar på allting som rösten i hans huvud säger. Evil-part-of-Cordelia är inte så smart, Angelus lyder inte någon. Eller som min favoritrecensent på IMDb skrev: "Still, I think Evil Cordy is nuts if she thinks she can get Angelus over to her team. The guy doesn't play well with others, unless he's the boss. Just ask the Master.”
- "Orpehus", avsnittet där Angelus och Faith tar en rundvandring i Angels minne. Angelus plågas genom att återuppleva Angels goda ögonblick (som när han räddar en hundvalp) och Faith plågas genom att återuppleva Angels svaga ögonblick. Allting slutar med en alter-ego fight mellan Angelus och Angel, allt medan Willow försöker att få tillbaka hans själ. OBS! Det absolut bästa med avsnittet är inte Angelus inställning till Angel, nej. Det är scenerna mellan Willow och Wesley, då jag vet att de faktiskt är gifta i verkligheten!
Favoritavsnitt: "The House Always Wins", "Supersymmetry", "Spin the Bottle", "Soulless", "Cavalry", "Salvage", "Release", "Orpehus". Lila betyder Angelus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar